När tålamodet tar slut

Aaaargh! Ibland blir jag bara så trött på Koira! Hela eftermiddagen har hon varit jobbig och bitits och bråkat, speciellt när man ska ta på halsbandet för att gå ut och kissa. Det är så frustrerande, man vet ju att hon biter för att hon är leksugen/kissnödig, och så drar bitandet ut på tiden, så det blir ännu mer bråttom... Suck! Och det gör så ont när hon borrar in sina gaddar i handen/foten/whatever, så till slut blir man så jävla arg bara! Tyvärr vart jag så arg att jag skrek på henne, vilket jag egentligen inte vill.

Där ser jag en likhet mellan jobbet och hundägandet/valpägandet... En eller två gånger på jobbet har jag blivit så förbannad rent ut sagt att jag har sagt/skrikit saker som inte alls är professionellt för fem öre... Men då har det verkligen varit en tuff situation och den har pågått länge. Man är ju inte mer än människa...!

Men när det handlar om jobbet eller något annat jag har ansvar för, då har jag en väldigt lång stubin. Nästan så jag själv blir förvånad över hur lång den kan vara... Men ibland sprängs jag! Och det är tur att jag är uppväxt med att man inte får kalla varandra för elaka saker, för det är nog mest volymen som höjs.

Just nu sitter jag och är ångerfull för att jag skrek och morrade så dant på Koira. Det är ju inte hennes fel att det kliar i tänderna, att hon är jättekissnödig och att det är kul att brottas med soffkuddarna. Jag vet det, och jag försöker i största möjliga mån låta henne vara valp och ha roligt, men det är inte alltid det är så lätt. Och det är ju faktiskt inte tillåtet att bitas, och vi försöker fortfarande lära känna den här lilla damen så att vi vet vilket sätt som är det enklaste att säga till henne på.

Nu kanske en del tänker att jag är fånig som är ångerfull för att jag skrek lite på min valp. Men för mig är det en väldigt viktig relation jag försöker bygga mellan Koira och mig, och vem tusan vill vara kompis med nån som blir så arg? Visst, det är inte alls ofta, tror faktiskt att det här var första gången nånsin som jag riktigt skällde på henne... Men ändå. Och jag VET att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN skulle ens fundera på att slå eller sparka min hund, absolut inte!!! Men gränsen för vad som är ok för mig går så pass mycket tidigare, redan vid att höja rösten mot hunden! Det är därför jag reagerade så starkt på min egna ilska, tror jag.

Skönt att skriva av sig lite grann, det är ju trots allt det bloggen är till för. Nu ska jag ta och titta på nån film, och gosa med min sötnos till valp som ligger brevid mig, alldeles tätt intill benet. Jag älskar Koira så mycket, hon är värd allt!