Föräldramöte

Var på mitt livs första "riktiga" föräldramöte ikväll. När jag jobbade på förskolan var det ju aldrg nåt riktigt möte, det var grillkväll med lite söta sånger som barnen sjöng, typ.
Men fy vad tråkigt det är att sitta där i en timme´och lyssna på barnens skoldag innan vi får prata om fritids som ju är vårt område. Den timman hade jag kunnat legat hemma och fått extra mycket hårpill, hade kunnat titta in på 20 min och berättat om oss och sen pipt hem igen. Men näää - man ska plågas in i det längsta...! Eller om vi hade fått börja så vi hade kunnat åka hem sen... Nåja, jag får se det som en lärdom... En insikt i barnens skolvardag eller nåt... Nåja. Lite surt är det iallafall att offra en kväll sådär. Men det är säkert för att jag är så förbannat bitter idag.

Det har vart så jävla mycket gnöl den här och veckan innan. Grupperna med treorna har inte funkat för fem futtiga ören, så det blir till att planera om rejält. Ska bara komma på vad det är som gör dem helt utspejsade... Funkar inte att ha sån okoncentrerad grupp. Om jag ska ta till mig av det en lärare på utbildningen (det här var också en lärare jag tyckte om, och tyckte hade rätt) så är det jag som gör det för tråkigt/ointressant. Thanks, liksom!

Fast jag känner ju själv att det är inte helt 100 så det är väl lika bra att se misslyckandet som en bit på vägen till när det kommer lyckas. När jag kommer på det där underbara som alla barnen vill vara med på, där det inte flamsas och tramsas eftersom det betyder att man åker ut - man vill till varje pris vara med. Frågan är bara; VAD är det som krävs för det? Visst, jag har ett par idéer jag skulle kunna använda... Men det passar såklart inte riktigt in i temat kropp och känslor som vi har just nu... Kanske får modifiera det lite grann... Eller mja. Man kan alltid motivera sina val, så jag kan ju tuta och köra egentligen. Det är bara det man inte gjorde man kommer ångra!

Blev så rent ut sagt fly förbannad på X idag. Dörren fick sig en spark, det var sån jävla ilska! Hur fan kan man vara så socialt inkompetent att man inte inser att nån vill hjälpa en!? Det är så frustrerande att stå där och stampa och stampa och inte komma nån vart. Visserligen har vi gjort framsteg, men ändå. För mig är det de gånger det inte funkar som fastnar. Och på ett sätt är det bra, eftersom det får mig att hela tiden kämpa järnet för att bli bättre och bättre. Men samtidigt är det också det som gör att jag mår kasst över de misslyckanden som sker på jobbet. Och det sker en hel del saker som inte är vad det borde. Fast å andra sidan är inte det mitt fel, och jag kan faktiskt inte göra något för att det ska slå ut på ett annat sätt. Men ändå! Svårt att förklara, men det känns som att jag inte kan göra nåt, det blir ingen skillnad vad jag än hittar på för lösning. Och ändå kan det inte lösas. Det är för komplext för att det ska ses resultat så snart, och det passar inte alls ihop med hur jag fungerar. När jag står inför ett problem ser jag till att ta tag i det direkt, försöker lösa det eller iallafall se efter vad jag kan göra bättre både för att situationen ska bli enklare och för att jag själv ska lära mig. Då brukar det oftast bli iallafall en skillnad mot den första situationen, men som det är nu sker inte det.

Nu orkar jag inte skriva mer, nu ska jag gå och lägga mig och läsa den mest långdragna boken jag läst på länge. Jag fattar varför jag har hållt mig borta från Henning Mankells böcker, haha! Det är lite irriterande att jag vill veta hur boken slutar utan att Jerre berättar slutet (han minns inte ens slutet...!) men jag orkar inte läsa rad efter rad om hans jävla ö, katten som är gammal och ska dö säkert precis som hunden, en gammal tant som huvudpersonen har barn med och yada yada yada!

Men jag måste veta hur den slutar. Trägen vinner!